Inga nödraketer
denna natts resa
speglar mig i trädkronornas kunskap
en jägare
en jaguar
tills morgonen vaknar upp
med munnen full av aska
pantar mig inte i omgivningens tomburkar
den gömda slatten
under den glömda stenen
längs stigens slut
ur Truxal
Och han gick där
zippade på jointen
vankade i alla riktningar
till Tullonens svävande toner
”ok vi kör”
när han började läsa
transformerades Onkel Danny
där han log målad på väggen
klev in
talade sitt språk
duvor och dansande hampaplantor
klirret av flaskor
och man nästan såg Onkel Danny
korsa Istedgade
”stuff stuff”
han försvann
pulvret låg utstrött på det skitiga bordet
fiskades ihop till en lina
lindra
lindra
plåstra om ta hand om
vi talar samma språk
och jag sitter där
försjunken i Marinetti
denna fullkomliga rening
av detta uttorkade kulturarsle till land
och det blir en till sömnlös natt
en tag i ditt face
ur Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna
Brinner sakta med gatans ljus
till nattens ände
utan villkor
utan slut
ur Rännstenens laserblick
En bränd soppa
bäddar sitt lodistäcke över mig
och mina nagelbitna visioner
men vägen ser jag
suddig
grusig
vägen till lodisretreat
andhämtning
en hyddas varma ogräs
mellan träplankorna
evig dröm bortom allt
och jag ser hyddan klar
så klar
att jag måste hitta den
förtrolla mitt eget förfall
och nagelbitna visioner
ur Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna
Ögonen ser det dom vill se
därför förblöder stadens skugga
i gamarnas vidöppna gap
ur Trottoarernas andetag
Gazaremsan igen
vandring mot det förgångna
höghusens längtan
parken bänkarna
mitt andra hem
i ett annat liv
skingrades med vinden
nu begravda i vår egen aska
i Stockholms södra förorter
men parken bänkarna
kommer aldrig glömma oss
våra öden
vår tillhörighet
ur Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna
Drömmar inristade i betong
en resa för varje öga
ur Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna
Gatuduvan 