Innan han somnade
sa hans mun :
gutterblues du är vår väg

Ur Vägrandets gospel

På verandan långt inne i skogen
är jag befriad från allt som bara pågår
kommunicerar med andar
fjärran nära
vila ifrån stadens ruttna äpple
massans meningslösa misshandel
under fotsulor som spelar tvångets efterblivna melodi
på verandan djupt inne i skogen
är jag befriad
gula löv som fått nog
dansar mot marken
ovädershimmel
och dom döda är levande
kommer på besök
den överbelagda jorden
kunde inte bära deras sånger
slukades upp av jordklotet
på verandan djupt inne i skogen
spelas deras melodi
ekar mellan stammarna
paraboltäta höghus reser sig stolt
mellan trätopparna
i kväll när regnet faller
minns lövverken allt
varenda slinga förevigas i blåsten
tar hem varenda slag
en natthimmel glider in över staden
ditt ansikte i violetta gnistor
speglas i dimridån
välkommen hem

Ur Vägrandets gospel

Tårpilarna skjuts
som nödraketer
från avgrundens rand

Ur Trottoarernas andetag

Jag ritade en bokstav
före mitt namn
placerade två gravstenar
utanför mitt fönster
satte mig ner
väntade

Ur Skuggans avtryck i asfalten

När jag korsar det lilla förortstorget
får jag en moderat valkampanj upptryckt i ansiktet
”det här har du sökt efter hela ditt liv”
det har jag verkligen inte säger jag och rinner bort
ska jag skratta eller gråta
fukka ur eller bara försvinna
aldrig
inte en chans att jag byter sida
träder ur min värld
den kramar jag om
släpper aldrig taget
en tandlös gud
omringad av höghus
hundskall och asgarv
går jag den väg som valdes
och jag lovar dig din borgarfejkie
jag kan gå med magen hungrig
i ett moln av fimp och nagelbitna visioner
i hundra liv till
stäng in er i era överklassnästen
privatisera
amputera
jag våldtar aldrig min klass
aldrig

Ur Vägrandets gospel

Orden forsar ur mina ögon
rinner ut på trottoarerna
tvättar sig i regnkanalen
befrias
vandrar hand i hand längs gatan

Ur Vägrandets gospel

Busstationen graverar sin stolthet
allt annat i bakgrunden
av en stad
som för länge sen glömt alltihop
alla våra namn bärs fram
rälsbussar genom tystnaden

Ur Vägrandets gospel

 

Sanningens silverflod
rinner genom rummet
dricker mig fri

Ur Vägrandets gospel

Du gick ut ur rummet
kom aldrig mer tillbaka
delade världen i två
jag undrar vad du tänkte
jag undrar vad du kände
när du rycktes upp ur roten
upp ur jorden
Du gick ut ur rummet
kom aldrig mer tillbaka
här ligger snön det är kallt
Wu´s nya i högtalarna
inget blir som förr
gränserna är uppritade
inte för nära kanten
och vill du veta en hemlighet min vän
det nya landet kommer aldrig bli mitt universum
ena foten på gatan andra foten i graven
går på Benzino boulevard ensam ut i natten

Ur Vägrandets gospel

 

Fastlagsvägen ligger öde
natten har parkerat utanför fönstret
hon har precis somnat
alla år
alla platser
alla torg
lever inom mig
vandrar runt som skuggor i lägenheten
den här dagen har varit ångestfull
skör och svag i demonernas klor
hemsökt
av sjukhuskorridorer och hemlöshet
svett och kyla
jag brukade sova i en port nära dig
i punkthuset i centrum
i det döda hörnet vecklade jag ihop dörrmattan till kudde
svepte jackan om mig som täcke
somnade till slut
alla portar
alla tvättstugor
alla källarförråd
vandrar längs gatan
jag läser och tittar ut bakom nerdragna persienner
ser min tvillingsjäl passera
med tunga steg
som tidigare idag i affären
en ung sliten man köpte en sexa folle
hans livförsäkring mot en mörk höstkväll
våra ansikten möttes
talade samma språk
alla kvartar
alla bardiskar
alla systembolagsköer
jag var den vandrande vålnaden
längs trottoarer av svek
jag var smutspojken
med hela kroppen full av grus
alltid på jakt alltid hungrig
på ännu ett rus ännu en lina
back in the days
på en av alla våra vandringar sa min vän:
”fan Jens knark och hiphop är det enda som snurrar i din skalle”
jag sög in den söta röken
tänkte på allt och ingenting
sa: ”vi går upp på högdalstoppen meckar en till
tittar ut över förorterna förlorar oss i skenet från alla andar och fönster”

Nyskrivet