Jag bröt itu mitt jag
och slängde det i elden
satt sen och tittade på
hur det brann upp
såg barndomsvänner och grannar
gick igenom mitt gamla område
och dess gator
gick ner i parken som var med
när allt föll i glömska
som jag alltid minns
såg allt brinna upp och försvinna
satt länge kvar runt askhögen
tände en cigarett och tänkte
nu är det över
nu är det andra platser och ansikten
nu är det andra gator och torg

Nyskrivet

Jag gick ut
det luktade morgon i luften
träden drömde iväg med tankarna
längs gatan

Nyskrivet

Hon hade varit borta länge
vissa nätter hade till och med
himlen glömt hennes namn
hon krympte i dagsljus
och ögonen flimrade till
bakom nerdragna  persienner
det sades att hon var förlorad
att hon aldrig skulle komma tillbaka
och jag kan se hennes ansikte spegla sig i kvällsljuset
blänka till under gatlyktornas drömska sken

Nyskrivet

På ett gammalt tidningspapper
kryper skymningen fram över hustaken
med befriande ögons horisonter
sammanflätas av torkade blad
skimrande bläck
pianot har slutat spela
men trumpeterna skriver noter genom fönstergluggen
hon sover tungt och rossligt
runt ett blommande sken
från kristalltäckets leende
sänder ut en tyst bön
rakt ner i hennes hjärtas bildspel
spricker upp från gatorna
misären
jakten
psyken
och avgiftningskliniker
nu sitter jag här
utan en tanke på att jag bara äger fyra spänn
öppnar fönstret
andas in
ut
förenar mig med vinden
vi är ett

Ur Trottoarernas andetag

Jag vill ingenstans just nu
bara sitta här och existera
det finns inget annat
utanför
flyter vardagens gråa massa
väskor skor och blickar
ett stressat skadat djur
springer längs gatorna under tunga moln
här i fåtöljen är jag befriad
från bilbanan jorden
Europas brunaktiga sörja
som hostas upp ur en nersotad lunga
och jag känner sjukdomen stiga som tidvatten
utanför fönstret
regnet smeker rutan kvällen rör sig sakta
och jag ska sitta här
höra katten dricka sitt vatten
sätta sig vid fönstret och titta ut
vad vet jag förutom lukten av sjukdom och död
som stiger i västvärlden
i stuprännorna droppar havet ner
tårar från en tid som gått förlorad
sjunkit undan
ligger som en kvarglömd stad på havets botten
och ruttnar
medan tvånget jagar oss i röven
viner med sina piskrapp
fascismens iskalla ögon
ljudet av marscherade stövlar
en fågel lättar från marken
stiger upp mot skyn
skänker hopp till oss som blev kvar

Ur Vägrandets gospel

Aspudden ligger stilla
i eftermiddagsvindarna
ett tydligt Nej träder fram i horisonten
vajar i trädtopparna

Nyskrivet

Jag föddes i södra Hökarängen
växte och blev till
på Lingvägen
blev äldre och gatan var en grå saknad
som föll från min cigarett
ville iväg och drömde mig bort
under långa dammiga år
tog mitt pick och pack och försvann
strödde mina ljusskärvor
i alla möjliga riktningar
kom alltid tillbaka
och gömde mig bakom nerdragna persienner
på nedre botten i port 193
skapade jag mitt eget mentalsjukhus
mitt rekreationstempel

Nyskrivet