Brinner sakta med gatans ljus
till nattens ände
utan villkor
utan slut

ur Rännstenens laserblick

En bränd soppa
bäddar sitt lodistäcke över mig
och mina nagelbitna visioner
men vägen ser jag
suddig
grusig
vägen till lodisretreat
andhämtning
en hyddas varma ogräs
mellan träplankorna
evig dröm bortom allt
och jag ser hyddan klar
så klar
att jag måste hitta den
förtrolla mitt eget förfall
och nagelbitna visioner

ur Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna

Ögonen ser det dom vill se
därför förblöder stadens skugga
i gamarnas vidöppna gap

ur Trottoarernas andetag

Gazaremsan igen
vandring mot det förgångna
höghusens längtan
parken bänkarna
mitt andra hem
i ett annat liv
skingrades med vinden
nu begravda i vår egen aska
i Stockholms södra förorter
men parken bänkarna
kommer aldrig glömma oss
våra öden
vår tillhörighet

ur Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna

Svallvågorna i mitt inre
sammanflätas med havsbrisens iskalla andetag
långt borta från varje skrubbsår
från mitt förflutna
ser fiskenäten lägga ut sitt hopp därute
jag röker en cigarett
läser fragment från framtiden
ur den svävande himlens ögonstänk
snart ska jag gå vidare
sända min längtan över bergssluttningarna

ur Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna

Mina ord skrivs i blod
från mitt nakna innandömes tårar
ingen verkar se dom eller mig
när jag balanserar på en lina
skörare än Van goghs öra
vaggas mellan liv och död
mina ord skriks i natten
från svettiga lakans mardrömmar
och min flickvän ringer till psyket
ännu en gång
jag vaknar kallsvettig och svag
sväljer en näve surrogat
allt handlar om att kunna andas
men jag ser
jag känner alltings verklighet
och jag vet att jag bara är ett nr
en bricka i gamarnas likgiltiga spel
men en sak är säker
mina ord brinner
döpta i sanningens namn
forsar dom ur mitt hjärta

ur Trottoarernas andetag

Gazaremsan igen
vandring mot det förgångna
höghusens längtan
parken bänkarna
mitt andra hem
i ett annat liv
skingrades med vinden
nu begravda i vår egen aska
i Stockholms södra förorter
men parken bänkarna
kommer aldrig glömma oss
våra öden
våran tillhörighet

ur Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna

Mer än halva landet
går på kryckor mentalt
det bara är så

Ur Trottoarernas andetag

Rådhuset
drar en tag på hissdörren
besöker ett arv
dörrarna öppnas
skorna lirkar sig fram
fasader som bårhus
blanka av svettigt svek
en så kallad ren stad
passerar bänkarna med nostalgin i fickan
några samplingar ekar
stråkar från en förlorad tid
närmar mig porten
ett slut en början
kliver in
en blick av horisont
möter mig snart
mina ögon skriver noter
från en helt annan tid

ur Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna