Jag vet
jag var dömd redan från början
gick åt ett helt annat håll
i helt andra kvarter än det var tänkt
jag ville inte delta i något så fantasilöst som samhälle och stat
tjat tjat tjat
och jag gick ut i natten
via ängelns apotek
sköt upp domedagen till nästa dag
varje dag
jag visste allt
jag visste ingenting
varför samla damm nio till fem
solen går upp
solen går ner
längs parkvägarna upptäckte jag mitt språk
mitt liv
mitt allt
ännu en natt
ännu en vandring med lätta steg
och höghusen viskade blinkade och sjöng
vi såg allt
längs källargångar
nerlagda parklekar och ödegator
vi skingrades
blåste åt olika håll
jag gick vidare ensam
glömde aldrig mina rötter
våra nätter
vår tillhörighet

Ur Benzino Boulevard

Alla nätter i portar, soprum och källarförråd
stiger upp
flyger rakt ut i universum
avväpnar allt i sin väg

Ur Benzino Boulevard

Jag sitter på bänken och iakttar kråkorna
som spatserar runt i gräset
allt annat är så avlägset just nu
världen rustar för krig
främlingsfientliga krater visar sina vidriga muskler
det kommer några tårar
rinner längs kinden
jag sitter på bänken och iakttar kråkorna
allt annat når mig inte
just nu

Ur Benzino Boulevard

Jag slänger alla sorger över axeln
ger plats åt dom alla
i stegen
i tillvaron
i allt som lever och ger liv
och jag har kontakt med alla världsdelar
dom bubblar i mitt bröst
går ner på torget och matar duvorna
se allt lysa och bli till i deras ögon
gör motstånd genom att bara finnas till
dessa kalla vindar
främlingsfientlighet
och den starke äter den svage
värme
värme
varm ånga ur munnen
hjälper min broder
och min broder hjälper mig
när vi faller
faller alla

Nyskrivet

Jag sitter i fåtöljen och undrar
om jag kan skriva fler dikter
dom gångna åren cirkulerar runt mina fötter
minnen lever därnere
då jag var en annan
en herrelös hund ylande på bakgatorna
skitig och otvättad
sprang våldsamt in och ut ur sömnlösa dygn
tills ljuset släcktes
och psykosens långa tunnel öppnade sig
död
födelse
och båten ändrade destination gång efter gång
därute på havet var det blåsigt och kallt
i första bästa hamn gick jag i land
lämnade allt jag ägde i en gränd
med en tandlös katt som enda vittne
ljuset som tändes i ögonen
lyste upp hela trottoaren

Ur Benzino Boulevard

Skymningen svepte sin slöja
över omgivningen
jag vände mig bort
från allt tillgjort och falskt
gick länge utan mål
längs bakgator och glömda kvarter
där människorna levde i skuggan
av allt annat
jag hade för länge sen offrat hälsa
rutiner och alla chanser till ett ordinärt liv
jag gick vidare längs parkvägarna
det doftade rök och glömska
jag hörde hemma här
utanför alla mallar
utanför alla konventioner

Nyskrivet

Glasskärvor från mitt förra liv
längs trottoarer utan nåd
en annan stad
ett annat land
där är jag nu en främling
en hemvändare bland dom som varit med
återser aldrig mina vänner igen
tiden har delat våra gömställen
och när jag tar mig ut dit
är det blandade känslor
en sorg
en känsla av att jag vill därifrån
kan sakna vissa platser bänkar och träd
kan sakna vännerna
i berusningens vandringar
längs parkvägar utan slut
som om det inte fanns någon gårdag
som om det inte fanns någon morgondag
när jag väl hamnat där vill jag bara därifrån
det är vad jag minns starkast från denna tid
ta mig bort
ta mig bort
räls eller vind
taxi eller flyg
för att aldrig mer återvända
ni kan kalla mig det borttrollade lövet
som föll den hösten
flög iväg med natten

Ur Vägrandets gospel