Jag visste så väl
att jag inte var ämnad för vardag
med middagar och sopsortering
jag hörde hemma någon annanstans
svävade ovanför själva tillvaron
jag hade förlorat allt så många gånger
begravt mina bästa vänner
och sett drömmar brista ut i gråt
jag stod inte ut i en värld så liten
att den fick plats i ett fikarum
jag var ung när jag gick bort
från den utstakade vägen
bort
bort
bort
och det var vackert och rått på samma gång
jag satt under stjärnhimmeln i min förort
och drömde min väg ut i världsrymden
jag brydde mig inte om alla blickar
alla varningar och förmaningar
jag stod ensam i min egen skräck
men kapade aldrig mina vingar
jag visste att en dag skulle det vara slut
en dag skulle också jag vara borta
så jag kastade alla nycklar
brände alla kartor
och gick ut i natten
Nyskrivet
Gatuduvan 