Skymningen svepte sin slöja
över omgivningen
jag vände mig bort
från allt tillgjort och falskt
gick länge utan mål
längs bakgator och glömda kvarter
där människorna levde i skuggan
av allt annat
jag hade för länge sen offrat hälsa
rutiner och alla chanser till ett ordinärt liv
jag gick vidare längs parkvägarna
det doftade rök och glömska
jag hörde hemma här
utanför alla mallar
utanför alla konventioner

Nyskrivet

Glasskärvor från mitt förra liv
längs trottoarer utan nåd
en annan stad
ett annat land
där är jag nu en främling
en hemvändare bland dom som varit med
återser aldrig mina vänner igen
tiden har delat våra gömställen
och när jag tar mig ut dit
är det blandade känslor
en sorg
en känsla av att jag vill därifrån
kan sakna vissa platser bänkar och träd
kan sakna vännerna
i berusningens vandringar
längs parkvägar utan slut
som om det inte fanns någon gårdag
som om det inte fanns någon morgondag
när jag väl hamnat där vill jag bara därifrån
det är vad jag minns starkast från denna tid
ta mig bort
ta mig bort
räls eller vind
taxi eller flyg
för att aldrig mer återvända
ni kan kalla mig det borttrollade lövet
som föll den hösten
flög iväg med natten

Ur Vägrandets gospel

Jag visste så väl
att jag inte var ämnad för vardag
med middagar och sopsortering
jag hörde hemma någon annanstans
svävade ovanför själva tillvaron
jag hade förlorat allt så många gånger
begravt mina bästa vänner
och sett drömmar brista ut i gråt
jag stod inte ut i en värld så liten
att den fick plats i ett fikarum
jag var ung när jag gick bort
från den utstakade vägen
bort
bort
bort
och det var vackert och rått på samma gång
jag satt under stjärnhimmeln i min förort
och drömde min väg ut i världsrymden
jag brydde mig inte om alla blickar
alla varningar och förmaningar
jag stod ensam i min egen skräck
men kapade aldrig mina vingar
jag visste att en dag skulle det vara slut
en dag skulle också jag vara borta
så jag kastade alla nycklar
brände alla kartor
och gick ut i natten

Nyskrivet

Jag gick ut
det doftade natt i träden
under gatlyktornas dova sken
gick jag min väg
så långt det var möjligt
tills gryningen väckte dagen
med sitt starka ljus

Nyskrivet

Glöm allt du har lärt dig
glöm allt
och ut i natten
till ögonblickets sanning
där under stjärnhimlen där böner bes
står allt skrivet
blänker till i mina ögon
suddar ut allt annat

Nyskrivet

Dagen efter och jag klättrar
genom världsrymden
John Cooper Clarke fyller tomma blad
i min hjärna
i mitt sinne
det är en skev promenad jag är ute på
och fasaderna fylls av gnistor och flimmer
fyllda av saknad och längtan
i ljusa nätter när tillvaron lyser
och jag kan känna kraften
fylla stadens gator i färg
blir ett flygande lokomotiv
som lämnar allt och lyfter

Nyskrivet

När regnet faller
när åskan går
samma plats
samma tid
samma bord
samma glas
samma tåg
samma natt

Ur Vägrandets gospel